Min svärmor föddes och växte upp i Klarälvsdalen i en lite by som då sjöd av liv men idag är en avfolkningsbygd som hankar sig fram. Men dalen, den är lika bedövande vacker än i dag och det är en ynnest att få vara i familjens gamla bondgården omsluten av ängar och åkrar.
Förra sommaren bad vi en bonden plöja upp en del av vår vall för att jag ville försöka odla dahlior där väl medveten om att området ligger i zon 7. Zon 7 betyder kort säsong och att frosten kan överraska tidigt i september, men eftersom knölarna inte ska övervintra i jorden tänkte jag att det borde gå bra ändå.
Jag hade inte förklara tillräckligt bra vad jag skulle använda marken till så när vi kom, lagom till nationaldagen för att plantera, var åkern plöjd men inte harvad. Vi fick plantera i de djupa spår som plogen vält upp. Det gick bättre än förväntat och på tre dagar hade vi satt ungefär satt 600 knölar i jorden. Vi trampade upp gångar och vi lyckades få till någon form av månlandskap som inte såg mycket ut för världen.
Marken består av sandjord som håller näringen dåligt och jag funderade över hur jag skulle kunna tillföra tillräckligt mycket gödsel. I min andra odling som jag är i, Dahliaparken i Stockholm, jordförbättrar vi med kogödsel innan plantering och eftersom det har fungerat bra beställde jag ett lass med ekologisk kogödsel som vi hällde ner i våra nyplöjda fåror. Det räckte ungefär till halva fältet och till resten köpte vi pelleterat hönsgödsel som vi myllade ned generös av i sanden innan planteringen. Det blev ett ofrivilligt experiment av två odlingssätt. Under säsongen vad det ingen större skillnad på växtligheten, alla knölar blommade fantastiskt men när vi skulle gräva upp dem på hösten så man tydlig skillnad. Alla som hade vuxit i sandjorden var kraftigare och större vilket var oerhört glädjande. Det stärker lusten av att odla här uppe och ta hela odlingen till nästa steg.
